9 juni
vad ska jag göra när all ork tagit slut..
jag får panik snart, jag vill inte skära mer, jag orkar inte skära mer, eller okej egentligen vill jag. men jag orkar inte ärr, orkar inte tänka på hur päronen ska reagera, allt kommer bara bli så jävla fel, jag orkar inte. fan detta funkar inte, det går inte. klarar verkligen inte detta, jag vill så sjukt gärna dra lite över armen, bara lite, jättemktlite. eller bara läggar mig ner och blunda och inte vakna igen, jag vill inte må dåligt mer. känns onödigt att vara kvar, förstår inte varför jag är så feg hela tiden, jag vågar inte ens dö. jag vill hjälpa så jävla många, göra något, vad som helst. men det kommer aldrig funka om jag inte kan hjälpa mig själv. fan hur kunde allt blir så jävla fel, varför just jag. jag va stark innan, eller hyffsat iallafall, jag tålde kritik och kommentarer, jag brydde mig inte. men nu, jag vill så gärna skita i allagenomskinliga kommentarer och ord men det går inte, det funkar inte. dom klistras fast, dom vill inte gå bort, hur mycket jag är vill så går det inte, inte nu. jag orkar inte mina tankar mer; allt har en mening, hon säger så för hon egentligen inte vågar säga att hon menar så, blabla. orkar inte, jag vill tro på så mycket men det går inte, jag är för rädd för att bli ensam kvar, klarar inte den tanken, alla kommer lämna mig till slut för jag är för tråkig, för ful, för jävla äcklig helt enkelt, det är så jag vet det. fan jag fattar inte varför jag har så många kompisar som jag har, det går inte ihop, va fan ser alla hos mig? jag ser en misslyckad ungjävel men så många fel på kroppen att det inte går att räkna. jag orkar inte kommentarer om att jag borde vara nöjd men min kropp, fan sluta ljug snälla jag blir bara lessen, jag vet så väl att det inte stämmer så snälla sluta. kan inte någon vara uppriktig och säga exakt vad dom tycker, jag hade blvit så sjukt glad då. för seriöst, man vill inte ha min kropp, inte ens en halv centimeter av den, fan heller. jag vet inte hur jag blir glad längre, jag kommer inte ihåg hur det var att vara riktigt glad, hur är det egentligen? mina kompisar kan inte göra mig glad längre, det enda dom kan göra är att stanna upp all sorg ett litet tag, dom kan inte radera den eller få den att minska. så fort jag kommer hem bryter jag ihop, allt på en gång, alltid. och jag vet det nu, det är det jag går och väntar på när jag umgås med någon jag tycker om. jag kan inte tänka på vad jag gör för stunden längre, tänker bara på vad som kommer hända senare, så sjukt jobbigt. jag älskar mina vänner och jenny helt sjukt mkt, mer än allt annat liksom men jag vet inte hur jag ska göra för att inte göra er besvikna eller sårade, jag klarar inte den tanken. gaah jag orkar inte mer för helvete, kan någon fatta det någon liten gång, NATHA ORKAR INTE LEVA MER !!!!!!!!!!!!!!one night, one more time
tanks for the memories...
skit samma.
skit samma
