Idioter
Hej mitt namn är nathalie, jag är en tönt under 160 med fult hår och äcklig kropp. Jag röker, dricker och ljuger för mina föräldrar. Jag går i skolan i genomsnitt en hel dag i veckan, mer orkar jag inte. Jag brukar sjukanmäla mig, borde vara ganska tydligt nu. Jag har perfekta kompisar som bryr sig med det spelar ingen roll, jag kan inte lyssna iallafall. Jag vet dock inte varför, för egentligen vill jag.
Jag har lovat att vara skadefri tills den 10e, aka en månad. Jag ljuger dock om jag säger att jag varit det tills dess, jag är en fitta. Mitt liv är en bajshög, jag orkar itne bry mig om något längre, skolan kan gå och dö och allt annat också.
Det ända som jag en gång lovade hänga fast vid är redan borta, nästan längesen. Men jag skiter i det också, vad fan ska jag göra åt det? Hur mycket jag än saknar det så kan jag inte spola tillbaka fucking klockan. Jag hatar mitt liv, jag hatar att jag är så svag.
Orkar inte hitta orken att fortsätta kämpa, jag vet inte om jag vill hitta den längre. Fast egenligen vill jag, tror jag.
Jag hatar att vara sjuk, då måste man vara hemma aldeles själv och plågas, plågas med tankar och ångerst och tvingas äta det som mamma lagat dagen innan. Tur att det finns papperskorgar ute, för ibland går det inte, jag vill bara inte.
Idag känner jag mig som en elefant, stora feta valkar överallt som bara åker upp och ner när jag går. Jag vill inte ha det så, och håll keften ni som säger att jag är för smal! Det är jag inte, aldrig. Jag vet att jag inte är tjock, men det känns ändå inte bra. Min mage har en greppvänlig bula, josse förstog vad jag menade. Jag har aldrig haft en sån innan, jag vill fan inte ha en greppvänlig fucking bula!
Jag vet, jag borde så inte skriva det här! (för det är ju bara bullshiet? HAH !!!!)
Men ni som blir så jävla emo kan väl skita i att läsa då.
JA, jag är sur, på mig själv
Jag har lovat att vara skadefri tills den 10e, aka en månad. Jag ljuger dock om jag säger att jag varit det tills dess, jag är en fitta. Mitt liv är en bajshög, jag orkar itne bry mig om något längre, skolan kan gå och dö och allt annat också.
Det ända som jag en gång lovade hänga fast vid är redan borta, nästan längesen. Men jag skiter i det också, vad fan ska jag göra åt det? Hur mycket jag än saknar det så kan jag inte spola tillbaka fucking klockan. Jag hatar mitt liv, jag hatar att jag är så svag.
Orkar inte hitta orken att fortsätta kämpa, jag vet inte om jag vill hitta den längre. Fast egenligen vill jag, tror jag.
Jag hatar att vara sjuk, då måste man vara hemma aldeles själv och plågas, plågas med tankar och ångerst och tvingas äta det som mamma lagat dagen innan. Tur att det finns papperskorgar ute, för ibland går det inte, jag vill bara inte.
Idag känner jag mig som en elefant, stora feta valkar överallt som bara åker upp och ner när jag går. Jag vill inte ha det så, och håll keften ni som säger att jag är för smal! Det är jag inte, aldrig. Jag vet att jag inte är tjock, men det känns ändå inte bra. Min mage har en greppvänlig bula, josse förstog vad jag menade. Jag har aldrig haft en sån innan, jag vill fan inte ha en greppvänlig fucking bula!
Jag vet, jag borde så inte skriva det här! (för det är ju bara bullshiet? HAH !!!!)
Men ni som blir så jävla emo kan väl skita i att läsa då.
JA, jag är sur, på mig själv
ibland kanske man inte fattar varför man ska leva, det kan kännas fett meningslöst. men då är det till att ta 10 minuter i taget. nu ska jag gå upp och klä på mig. sminka mig. åka till skolan. osv. det är sjukt svårt, ja, men man måste försöka. utan att försöka så vet du aldrig om det funkar.
det vet jag för det sa anne till mig för väääldigt väldigt länge sen. och jag lever ju?